Jag har tillbringat 2h på jobbet (efter arbetstid) idag till att fixa till det sista i första utkastet av Gabbis första cykelbok De som inte vann. Min ambition är att den ska komma ut till försäljning någon gång denna veckan. Det vore skoj att kunna få ut den på iTunes också. Det var inte första tanken men varför inte när jag ändå håller på.
Satt och slösurfade för ett tag sen och hittade den här filmen. Häftigt skolprojekt. Tänk om de börjar serietillverka sådana. Jag hade gärna rullat till och från jobbet på en ”Tron-cykel”. =)
Nu är det inte långt tills att landsvägssäsongen är slut och cykelcrossäsongen är på ingång. Iår kommer jag inte stå på sidan av och se på utan iår tänker jag köra.
Min ambition är att tävla så mycket jag hinner och kan i seniorklassen som i cykelcross heter Superklassen.
Jag hade någon vecka ordentlig ångest för att jag inte hade någon cross att cykla på och hoppades innerligt att jag skulle hitta något passande innan tävlingarna började så att jag skulle ha tid att bekanta mig med den och även träna massvis på av- och påhoppningar. Jag hittade den här och slog till direkt.
Specialized S-works Tricross
SRAM RED vevparti
Dura Ace-växlar och reglage
Mavic Ksyrium Elite hjul att träna på.
Sadeln ska bytas ut till min Specilized Romin. Jag kan inte sitta på något annat.
Oj vad tiden går snabbt. Det känns som om jag inte skrivit hör på en vecka eller två men det är ju drygt en månad. Det hade jag inte kunnat tro.
Det händer inte så himla mycket just nu. Jag testar ett nytt träningsprogram inför en himla massa tävlingar som börjar nu i veckan nere i Skåne. Grundtanken är korta intensiva pass med intervaller för att öka syreupptagningsförmågan.
Jag hoppas detta kommer att hjälpa mig hålla ut lite längre när jag cyklar med de stora grabbarna denna och nästa vecka. När loppen inte är längre än 1h så behöver heller inte träningspasse vara det, så länge passet i sig är högintensivt.
Högerknät har börjat krångla nu när vänster är friskt. Jag testar fram och tillbaka med olika justeringar men inget verkar hjälpa. Det kanske börjar bli dags för en tur till Göteborg för att reda ut fötter, klossar och pedaler, en gång för alla. Kanske inte ska ha Shimanos SPD-SL utan Speedplay?
I brist på saker att skriva så lägger jag in bilderna jag tog på SM i Sollerön.
Glöm inte att läsa mer för att se alla bilderna.
I dag beger vi oss upp till Sollerön för SM i linje som går i morgon. Jag ska inte köra men kommer vara med som ledare och hjälpa till och lära mig så mycket jag kan. Beroende på hur bra 3G-täckningen är så kanske jag till och med kan ladda upp ett gäng bilder här under helgen.
Här hemma i lägenheten är det kaos. Jag tror nog inte att det har varit så här stökigt någon gång tidigare. Det ligger kläder, väskor, plastpåsar och pryttlar överallt. Mycket av det ska med upp. En liten oro finns i min kropp att vi inte kommer få plats ordentligt med två cyklar, alla väskor, oss själva, två andra personer och deras väskor i vår V70. Som tur är har vi denna gång inte med oss Råda som när vi åkte ned till Kinnekulleloppet gjorde att bilens last volymmässigt var på bristningsgränsen.
Varför ska min cykel med då? Jo, jag ska köra Cykel & Fjäll GP som går i Falun på söndag. 120km med 7 grusvägspartier och en hel del backar. Det känns som ett spännande race och körs som ett Granfondo där eliten startar samtidigt som motionärerna.
Vätternrundan är avklarad.
Det finns en annan anledning än dåligt disciplin som har gjort att jag inte skrivit något här på några dagar. Den heter Vätternrundan.
Jag måste erkänna att jag har varit extremt nervös inför den och hade inte tänkt mig att jag skulle avsluta den som jag gjorde. Tanken var att, eftersom jag varit skadad och sjuk under våren, hjälpa min grupp Ride of Hope sub 9 att nå sitt mål genom att köra hårt och hjälpa till de första 150km till Fagerhult för att sedan släppa och rulla in i mål på en tid runt 12h. Så blev det inte.
Godis är bra, i alla fall mentalt på vägen till ett lopp.
Nervositeten kom redan två dagar innan start med att jag fick en oerhörd huvudvärk när jag skulle hem från jobbet för att gå ut med vår hund Råda för att sedan kunna ta båten till Fjäderholmarna och tacka av en kollega som går i pension. Huvudvärken satte stopp för det och jag fick stanna hemma i sängen. Så här i efterhand var det nog bra. Jag förstår inte hur jag skulle ha hunnit packa och fixa klart cykeln innan avfärd om jag varit upptagen hela kvällen innan avfärdsdagen.
På fredagen kom vi fram till Motala vid 16 och precis som i Belgien i våras så svärmade cyklisterna. Det var folk överallt och det roliga var att det var så många jag kände och hälsade på. Alla var glada och spända för vad som skulle komma. Otroligt spännande.
Jag gick in till centrum och tog en pasta för att sedan gå tillbaka till sovhallen och lägga mig. Roligare än så var inte kvällen i Motala.
Det var svårt att somna så tidigt på kvällen. Klockan var inte mer än 20.30 när jag låg i sovsäcken och försökte somna till en talbok på telefonen. Visst, jag slumrade till några gånger men nervositeten, ljuset uifrån och obekvämligheten gjorde att det var svårt att riktigt koppla av. Mitt hjärta slog hårt och intensivt när jag låg där. Varför vet jag faktiskt inte. Det var ju inte deltagande i Tour de France det handlade om. Vid 22 somnade jag. Endast tre timmar till att väckarklockan skulle ringa.
Ladda mobilen gjordes sittandes i korridoren.
Klockan var 02.10 när jag rullade från sovhallen mot samlingsplatsen för Ride of Hope-cyklisterna. Jag blev uppriktigt besviken när jag såg att vi bara var 14-15 personer som skulle köra sub 9. Det här kommer aldrig att gå tänkte jag. Än mindre när vi redan efter 40km tappade en person som inte orkade hålla tempot. Dålig klungkörning gjorde att det var mycket bromsande och de första 80km var för mig en mardröm. Det gick inte att slappna av en sekund. Hur skulle jag kunna hålla mig skärpt i 300km med så lite sömn?
Motvinden tog hårt på oss och när vi rundade pölen i Jönköping var jag riktigt trött, inte slut men trött. Känslan av att nu kommer det bara gå bättre fanns överhängande i hela gruppen som tur var och när vi fick vinden i ryggen ökade tempot och vi tog in värdefulla minuter som vi förlorat i motvinden.
Solen hade kommit fram och det var helt plötsligt en njutning att cykla stadigt i 40km/h i medvind och värmande morgonsol från sidan. Det var fortfarande ganska kallt dock.
Efter 220km kom problemen för mig. En smygande huvudvärk som jag försökte skölja bort med vatten gjorde att mina vattenflaskors innehåll försvann oroväckande snabbt. Vetskapen om att jag kanske skulle vägga om ett tag pga tomma vattenflaskor gjorde inte saken bättre.
Jag tog min hälsa i första hand och slutade ta förningarna som jag gjort hela sträckan hittills. Att ligga bakom den roterande gruppen gjorde mig gott. Energin kom tillbaka, jag fick i mig lite mat och dricka, pulsen gick ned till runt 70% av max. För att jämföra så låg en förning strax under tröskel (85% av max).
I en lång uppförsbacke med 25km kvar så tog jag en stor portion gel som gick rätt ut i blodet. Likt ett barn som får saft för första gången spärrades mina ögon upp och jag kände mig helt plötsligt stark. Jag hade ingen koll längre på hur vi låg till rent tidmässigt men mina gruppmedlemmar såg lite krokiga ut och hade inte fått den energikicken jag fått. I samma backe kom ett gäng med stockholmscyklister (CK Uni, Valhall mfl.) och susade förbi. ”Det här blir kul”, tänkte jag och hängde på. Jag lämnade lidandet, tröttheten och mina kamrater. Vi hade legat först i 260km och inte fått hjälp någon gång med förningarna. Nu var det dags för Ride of Hope att åka lite snålskjuts.
Tempot höjdes markant och det var inte ovanligt att hastighetsmätaren visade över 50km/h vissa partier. Likt de cykeltävlingar jag vanligtvis cyklar skiftade tempot väldigt ofta. 30km/h varvades med 40 och 50. Detta var till en stor fördel för mig då jag fick annat att tänka på än mina knän som värkte, mitt huvud som fortfarande gjorde ont, skavsår i skrevet och värk i höger trampdyna.
Efter en häftig avslutning i industriområdet i Motala kom vi med otrolig fart in mot målområdet och jag såg till att placera mig bra i gruppen. Jag tänkte inte krascha 500m innan mål efter 290km pina.
Målgången gick smärtfritt och jag såg med glädje att några av RoH-cyklisterna kommit in bara några sekunder senare. Jag var alltså inte ensam med att gå med den snabbare gruppen i backen.
Timmarna efter målgång var nästan värre än timmarna innan. Illamåendet kom som ett brev på posten när kroppen började slappna av. Jag tryckte i mig maten, drack upp muggen med öl och rullade vidare för att hämta mina överdragskläder.
I duschen såg jag mig själv i spegeln för första gången och jag såg för taskig ut. Rödsprängda ögon, märken i pannan från cykelkepsen (en faktor till huvudvärken tror jag) och allmänt sliten.
Efter duschen gick jag och lade mig. Somnade inom 10 min och vaknade inte förrän 1,5h senare när Anneli som jag åkte med väckte mig och sa att det var dags att åka hem.
Just det. Tiden runt pölen ja; 8 timmar och 44 minuter.
Vad är det som hänt med mig? Med det beteendet jag fått efter knäproblemet och förkylningarna så hade jag skjutit på allt om jag varit fotbollsspelare.
Efter 14 dagar utan en enda dag där jag inte tränat så är huvudet helt snett. Jag måste tvinga mig till att vila. Jag vill inte men jag måste.
Linus hörde av sig och ville ha sällskap i backen på Ekerö. Vilken dag som helst hade gått men varför just idag?!
It’s not the fart that kills – it’s the vilodag!
Idag tog jag och Daniel Osterman en tur ner till Tullinge för stt kika lite på Lida Loop som bland annat Linus körde. Vädret blev ganska bra trots att det duggade lite på oss i Skärholmen.
Daniel står och tittar på folk som tar kurvan på olika sätt.
Linus är nog ganska nöjd med att ha kommit 10:a på Lida Loop och bara ha suttit på skogscykeln två gånger iår innan tävlingen.
För min del blev det tre timmar i distanstempo idag igen och det räcker gott för min kropp just nu. Det har blivit alldeles för många dagar på cykeln utan vila nu de senaste två veckorna. Veckan som kommer blir hektisk men jag har bara ett pass inplanerat. Tisdag, 30sek backintervaller. Resten av dagarna fram till Vätternrundan ska jag vila.
Jag var tvungen att hastigt ställa in dagens tur med Hofvet från Farsta. Det var nämligen så att igår när jag kom hem från jobbet sa jag till Gabbi att jag ville ha mina nya hjul som jag beställt. Jag gick in på postens hemsida och kollade var de var någonstans. Till min förvåning har de försökt leverera dem på morgonen men inte lyckats, så de låg på postens företagsuthämtningsställe.
Nu var det bråttom! Klockan var 17.00 och Posten stängde 18. Jag satte mig i bilen och åkte och hämta hjulen. Det var inga som helst problem att få ut dem utan avi utan det räckte gott med körkort och kolliid.
Väl hemma fick jag för mig att om jag nu skulle köra distans idag så var det lika bra att få i ordning på hjulen så jag kunde testa dem. Det beslutet involverade ett besök hos Pedalogerna (misslyckat fick inte tag på något jag behövde), ett besök hos Cykloteket (fick tag på slang och ventilförlängare) och ett besök hos Linus Dahlberg (bromsar och däck) innan solen gick ned och jag kom hem för att börja montera ihop hjul, däck, slang, bromsar och bromsklossar.
När klockan var 23 någonting var jag klar med allt. Då hade jag lyckats förstöra nageln på tummen, pajjat två dyra slangar och fått Gabbi diagnostisera mig med ADHD.
Men vad gör det, för här är den!
