Idag har det hänt en hel del. Har testat kläderna från Sportful och Rudy samt fått ihop 70km i “bergen”. Fler höjdmeter än hela förra året totalt typ. Känns bra. Jag är inte speciellt stark uppför och kommer heller aldrig att bli, men jag inbillar mig att det är bra träning. Skönt att ligga på tröskel en bra stund.
I morgon blir det bilder från omgivningen. Idag hade jag fullt upp med att ta mig hem levande, typ.
Det gick väl sådär för mig i Vårgårda. En 11:e-plats och en 10:e-plats vad jag kommer ihåg. Var lite feg i starterna och det straffar sig alltid. Se bara på bilderna vad långt efter jag är ganska tidigt i loppet. Det positiva är att det finns många att köra om och då ökar självförtroendet mer än när jag får en riktigt bra start och tappar placeringar som i Branäs när jag var uppe i spets efter 1 varv.
Bilderna har Dennis på cyclesport.se tagit och hör till följande artikel.
Jag har nummer 12.
Som tur är var jag precis framför dom här.
Det var jävligt kallt faktiskt. -7 grader.
Ligger hemma i Grästorp nu och försöker tagga inför CX-cupfinalen som går i Tånga Hed i helgen. -8 grader och 60cm snö är det ute. Det kommer bli kallt, snorigt och förhoppningsvis väldigt skoj.
Lite mer än halva säsongen har gått. Det är fem cuptävlingar kvar varav jag kommer köra fyra av dom. Här nedan ser ni top 15 i Superklassen. Trots riktigt bra kört i Falun så betydde vurpan på sista varvet rätt mycket. Som tur är får man räkna bort några tävlingar sen i slutresultatet på cupen.
Kompiscrossen idag blev en lerig historia. Jag bestämde mig tidigt för att ta det lite lugnare idag. Jag tog inte ens av mig benvärmarna – då förstår ni hur lugnt jag tänkte ta det. Hur lugnt som helst blev det dock inte utan jag lade mig top 10 och körde där i princip hela båda deltävlingarna.
Till skillnad från en vanlig Kompiscross så hade vi idag delat upp tävlingen i två och körde båda banorna som CX-cupen kommer att köras på i Flottsbor i november. Det kommer helt klart bli den crossigaste banan i årets cx-cup.
Jag hoppas det kommer upp lite bilder snart så jag kan visa. Tills dess får ni nöja er med garmin-data.
Foto: Henrik Öijer
Ny dag och annan riktning på banan.
Banan var i det stora hela likadan som dagen innan men den gick åt andra hållet på vissa ställen vilket gav oss rätt fina uppförskörningar. Väl i sadeln gick det ganska bra och de var inte alls så jobbiga som jag föreställt mig. Till min stora förtjusning fanns det idag en ordentlig trappa med ramp nedför. (Tre stora snabba kliv, upp på sadeln och iväg.) Sådana artificiella hinder känner jag mig självsäker inför. Det går snabbt och jag tar in sekunder eller drygar ut.
I övrigt var det en ganska jobbig dag. Vattensamlingarna ute på gräsområdet hade blivit till lera och det fanns inte längre någon klockren linje i mina ögon. Det var bara lerigt överallt. Jag kände att jag tappade sekunder mot de eftervarande där varje varv och fick köra extra smart i de mer tekniska partierna för att dryga ut så att jag hade råd att tappa i leran igen. Det är givetvis inte bra att behöva tänka så eller framförallt inte att alltid komma in trött in i ett av bansträckningens trögaste partier.
När mindre än ett varv återstod så var den enda person jag såg i min klass Zander (från mitt eget lag) bakom mig. Han kom oroväckande nära och var ikapp när vi bara hade några hundra meter kvar. Vi växlade några ord och jag gjorde en junikurva på en varvad cyklist innan jag fick en liten lucka. Helt plötsligt såg jag cyklisten framför mig och såg att han var sliten. Jag fick fart och visste att jag har en chans om jag tar trappan bra och har fart i benen inför spurten. Sagt och gjort plockade jag en hel del sekunder de sista 100 metrarna och var bara 10m bakom när jag kom ut på upploppsrakan – ner med händerna i bocken, ställde mig upp, fick upp fart, växlade ner och tog i.
Jag tog honom. Resultatlistan säger annat men jag var fan 20cm före honom när mållinjen korsades av oss. Kommisarien tyckte dock inte som jag och tävlingskansliet utan jag blev nedflyttad till 12:e plats istället för 11:a som jag tycker att jag blev och som faktiskt stod på resultatlistan först. De hade missat han före oss så jag låg 10:a en liten stund.
Jag ska inte säga att jag struntar i placeringen för det gör jag inte. Det är mycket tråkigare att bli 12:a än 10:a. Mitt mål den här säsongen är att komma top 10 på tävlingarna och jag har än så länge bara ett av fyra resultat inom målområdet.
Nästa helg är det Falun, en snabb och förhoppningsvis rätt så torr bana. Då blir det andra bullar!
Dag 1 av Kumlacrossen. CX-cupens andra helg gick rätt bra för min del. Med ett resultat på 9:a av 46 startande i Superklassen så får jag vara nöjd. Körde lugnt och kontrollerat hela racet och hade kraft att ta mig förbi 8:an på sista varvet. Tyvärr stressade jag på helt fel ställe och gjorde ett misstag. Tappade några sekunder och sen var det kört. Det här var 200-300m före mål. Både tur (för att jag hade ett hjul som låg emot bromsen) och tyvärr för att jag kanske hade kommit i kapp om jag bara fått ordning på hjulet. Jag körde i mål med bromsen på med god marginal före 10:an.
Det var blött idag men strålande solsken vilket gjorde att det var lerdäck och kortkort. Min sorts cross. Måste säga att jag är imponerad av mina Challenge Limus-däck som hade grymt fäste. Kommer köra med samma i morgon utan att tveka.
Som jag hade laddat! Rent mentalt var det här årets första “riktiga” tävling. Jag vet, Kompiscrossen är ingen riktig tävling egentligen men det är nog på liv och död faktiskt.
Jag fick en dålig start vilket resulterade i att ligga bakom långsammare cyklister redan vid första sväng.
Det är alltid lite svårt det där. Hur mycket ska jag ta i direkt från start? Hur mycket ska jag spara till senare? Om man får en dålig start, dvs hamnar efter cyklister som man vet kommer tappa täten redan på första varvet är det väldigt svårt att ta igen luckan. Man kör fullt ös från start och har inte den extra växel som behövs för att ta sig ikapp när någon framför lämnar lucka. Det finns helt enkelt bara två utvägar att välja på; antingen ser man till att ligga bra efter start eller så får man skaffa sig Hasse Mårds ben och teknik. Jag vet vad som är lättast, men valde fel av någon anledning.
Hur som helst var det helt fantastiskt bra uppslutning med ca 50 startande cyklister. Sol och klockrent väder.
Jag lyckades plocka en eller två placeringar när det blev lite mer tekniskt men mycket mer blev det inte. Låg väl 8:a halvvägs in i loppet när Stefan Dahl körde om mig. Orutinerad som jag är så stressade jag upp mig och ökade farten vilket också höjde pulsen och mig mer andfådd. Jag tappade kontrollen, inte totalt – absolut inte, men så där så att du vet vad du gör men du gör det lite för hafsigt. Du kommer in i en tvär sväng lite lite för fort som gör att du missar apex och måste ta i ännu mer för att komma igång igen. Gång på gång slarvar jag med avhopp och tajta kurvor tills avhoppet med stort A kommer. Man ska springa uppför över ett dike och sedan nedför en asfalterad backe för att sen ta direkt 90 grader vänster. Jag jagar Stefan så hårt att jag trasslar till nedsläppet av cykeln och hoppar på innan den är i linje med min löpning. Den står helt enkelt diagonalt mot min riktning. “DET HÄR ÄR BRA NU KÖR VI!!”, tänker jag och hoppar på. Självklart får bakdäcket grepp och hela ekipaget tvärnitar, eftersom att cykeln inte är vinklad åt det håll farten går. Bakhjulet klarar inte den G-kraft jag åsamkar den stackars cykeln och ger vika, så mycket att jag inte kan fortsätta. Hjulet är för skevt för att gå igenom bromsarna. Det går inte fortsätta hur mycket jag än vill. Där står jag (eller rättar sagt sitter jag) på en cykel som inte rör sig framåt, när Stefan och de framför honom försvinner in i skogen. Jag blir stående på perrongen när tåget åker förbi. Min placeringshets slutade i total misär och DNF-stämpeln kom serverad på en fin silverbricka. Jag får stå där på sidan av tävlingen och se Dahl ta sig ikapp gruppen innan, kreti och pleti tittar och undrar vad fan killen med tempodräkt från CRT gör på sidan av tävlingen tillsammans med mammor, barn och fotografer.
Det var inte där jag ville vara. Jag ville ha blodsmak i munnen, tro mig hosta upp mina lungor på raksträckorna och ta in sekund för sekund på bra kurvtagningar och smidiga av- och påhopp. Vem vet, jag had nog inte blivit bättre än nia med den starten. Nia eller tia hade kvittat, det hade varit ett resultat. Top 10 hade jag varit riktigt nöjd med. DNF är också ett resultat givetvis – men bara resultatet av ett slarvig påhopp och ett trasigt hjul. Resultatet av ett trasigt hjul är som alla vet, en biljett tur och retur till cykelverkstan. Nu kommer jag säkert rätt billigt undan men ändå. De där 1200-1300 kronorna går att lägga på annat skoj som gör mig bättre. Det är onödigt att lägga dom på sakerna jag redan har men som jag förstört.
Hjulet är inne på lagning hos Patrik och Specialized Concept Store och samtidigt har jag köpt ett par hjul till som jag ska ha som reserv/träning med lite mer lerhjul/blött gräsmönster på. Jag ska hädanefter alltid ha med mig två par hjul på tävling. Ingen mer DNF.
