Planen var att vara i toppform till tävlingspremiären Östgötaloppet den 15 april utanför Linköping men efter en sjukdomsdrabbad vår så blev det tyvärr inte så. Jag tränade bra fram till semestern på Sri Lanka där jag blev sjuk och därmed “slarvade” med kost och träning. Väl hemma fick jag reda på att min kropps värden återigen var samma som i början av december, dvs två månaders (i mina mått mätt) stenhård vinterträning. Det var helt enkelt bara att börja om och kämpa på. Se glad ut och allt det där.

I och med ett arbetsgivarbyte i slutet av januari så blev min, i huvudet planerade, försäsong lidande. Det blev inget Mallis alls och Belgienresan kortades ned till hälften. Väl i Belgien var vädret sämre än fg år och jag blev förkyld (något med halsen) efter 3-4 försiktiga dagar på cykeln. Tävlingarna som jag tänkt köra där nere uteblev.
När vi väl kom hem var det inte många dagar till tävlingspremiär. Stressen kom krypande och jag helt plötsligt undrade jag var hela våren tagit vägen. Hur kunde jag vara så oförberedd men ändå så medveten om vad som skulle komma?

Loppet i sig gick inte speciellt bra, jag satt med säkert i klungan och gjorde inga idiotsaker som kostade energi (som jag brukar göra) men med 20km kvar så tog det tvärstopp i en backe istället för en tempoökning då en av favoriterna attackerade. Jag blev stillastående med tung växel och kom inte iväg igen. Lårmusklerna låste sig som gamla campingstolar och jag såg diket med höstlöven komma närmare och närmare tills det slog mig i ansiktet. Jag landade mjukt och skönt men när jag väl fått ordning på benen och var uppe på cykeln igen var klungan redan långt borta. Jag körde ett varv allt vad jag hade för att se om jag kunde komma ikapp men det var förgäves. Inte ens i närheten. Uppgiven och sur på mina ben bröt jag tävlingen och muttrade resten av helgen. Huvudet var med men kroppen ville inte.

Hammarö var lite samma sak. Huvudet ville mer än kroppen. Redan på första etappen, prologen, så kände jag av det när jag trodde jag var halvvägs till Cancellara och tryckte på för kung och fosterland från första metern. När jag sen efter 30 sekunder fick mjölksyra utan dess like och enorma stockar till ben så var det inte lika roligt längre. Kraftdisponering är något jag MÅSTE lära mig, och det är snabbt. Tempoloppet dagen efter blev mycket bättre. Fast ändå riktigt dåligt där jag inte hade så himla många efter mig i resultatlistan. Jag hatar verkligen att ligga och nöta själv. Mitt psyke klarar inte det, inte just nu i alla fall. Snittade 36,6 på de 16km och blev slagen med säkerligen nästan 2 minuter i tid av vinnaren.
GP-loppet finns inte så mycket att säga om. Enorm uppladdning och pepp till årets första GP och jag var taggad till tusen. Övertaggad. För het på gröten försökte jag hänga med första halvan av klungan när den delade på sig och lyckades bränna mig redan på andra varvet. Så var den dagen slut och körde i mål med gruppetton. Snittade ändå 39,2km/h.
På linjeloppet dagen efter började det hända lite mer grejer. Passiv körning stod på schemat för min del och det viktigaste var att inte ta någon som helst vind någonstans. Inte täppa någon lucka eller attackera. För en gång skull höll jag mig till planen och låg i övre halvan av klungan hela loppet fram till sista kilometern så jag hade Tysken och Toni på rulle. Ut i vinden och upp så nära spets jag orkade för att lasta av fripassagerarna så att de kunde spurta om segern. Det fick bli min dag och jag slog av på takten och rullade in runt 60:e plats. Toni blev 6a tror jag efter en rätt hård spurt. Dagens balansakt blev strax efter att jag slagit av då grabbarna i klungan hade svårt att hålla sig på rätt köl och gick omkull. Det blev en rejäl krasch med mycket plast som gick i gatan. Jag lyckades parera även om det innebar lite väggrenskörning. Inga problem och aldrig riktigt nära men ändå en liten pulshöjare.

Tävlingen efter var Skandis GP, en av mina mest fruktade bansträckningar. Jag fullkomligt hatar den där backen som finns, men älskar gatstensavsnitten och 90-graderskurvorna. Helt underbart att få använda de tekniska kunskaperna som finns inom mig till att faktiskt avancera eller vila beroende på hur jag vill göra. Loppet i sig gick jättedåligt. Blev varvad av Johan som vann två gånger innan jag fick gå i mål som en av de längst ned på resultatlistan.

Självförtroendet är vacklande efter en minst sagt dålig start på säsongen. Till helgen är det Arlanda Test track race, Luma GP och Falkenloppet. Jag ser fram emot ATTR och Falkenloppet. Det är de två jag har störst chans att få ett resultat på. Att vi kör elitklassen gör ju inte min uppgift lättare men absolut roligare så länge jag hänger med.

I morgon måste jag hämta cykeln från mek-tysken och komma igång igen efter en hel veckas träningsuppehåll. Nu är suget tillbaka och jag vill ut och köra.